Grisen hasar över isen

Det var den bästa av jular, det var den sämsta av jular.

Så skulle jag på fullt allvar ha kunnat inleda detta blogginlägg om jag inte hade haft a) en jul som faktiskt bara var asnajsig samt b) åtminstone lite skam kvar i kroppen. Det här året (fast förra, aja ni fattar) klaffade allt perfekt. De sista veckorna innan jul kände jag mig verkligen som människa av typen barn. Jag ville tindra med ögonen under granen, stapla fint inslagna paket upp till midjan (fast lämpligt grananatomiskt ord, aja ni fattar) på densamma och bjuda tomten och/eller mig själv på en eller flera huttar julmust med priiit i (en sk ”Arga tomten”, men det får man väl inte säga i den här verkstan längre). I alla fall: så blev det. Precis så. Inte ens det faktum att Farbror Tobak i Enköping prackade på mig gammalt utgånget snus när jag var på väg till Uppsala dan före dopdagen kunde sänka min spirit (christmas).

Själva julaftonen tillbringades i Sundbyberg (Healthyvillagemountain säger de som lärt sig engelska men inte att veta hut!!!) och det som hände där var najs följt av gött samt av myz. Därefter var jag bara ledig hemma i naturreservatet Hågaby. Och som jag sög musten ur varenda litet ledigt ögonblick denna jul. Sov bra. Åt (inte kopiösa) mängder julmat. Hängde med trevligt till skillnad från till exempel otrevligt fölk och mådde. Läste knappt en rad, skrev nästan ännu mindre och kollade mejlen maximalt tre gånger. Såg desto fler tv-serier och spelade desto fler Until Dawn. Det senare är verkligen games när games är som bäst (de förmår vara), eftersom det vet om att det inte under något ögonblick är något annat än sämst. Skrattade mig fördärvad åt alla MINER i spiele. Blev även rädd, men det kan ha varit p g a att jag höll på att somna och vaknade med ett ryck när någon speltonåring blev motorsågsmassakrerad mitt itu. Eller för att Axel, som spelade och fattade spellivsavgörande beslut åt mig medan jag sov… tja, ägnade sig åt detta. Allt detta gillade jag. Dock gillade jag ej di gråa spindelaporna som hade den stora oäran att förstöra andra ohalvan av spel.

Det som verkligen åt upp tid denna jul var 10,5 timmar Making a Murderer på Netflix. Vet att cirka ingen alls pratar om den just nu, så därför tänkte jag tipsa er om att detta spektakel må ni beskåda! Både fy och fan får ni säkert syn på då. Måste även ventilera den kontroversiella åsikten att jag tror att mannen det handlar om faktiskt var skyldig till… någonting. Den galne sextande åklagaren var dock också skyldig till diagnosen idiot, samt förstås rättsväsendet till en hel massa dumt. Själv gjorde jag mig mest skyldig till att se Paradise Lost 1, 2 och 3 kort därefter. Även där fann jag fy och fan, dock ej riktigt av The Jinx-rangen. True crime är en konstknepig genre, men biten av dess bug blir man om man är människa.

Detta hände också: såg sitt livs levande lappuggla i skymningen i skogen!!! Naturupplevelse, må ni tro!

Nu sjunger det i elementet här bredvid, så jag måste sluta blögga blogg. Detta var väl ett riktigt bra slut på blögg, tänker ni kanske nu. Och i så fall vill jag säga er att ni borde se över era krav på blogg och/eller hjärna.

Annonser

Ingen större förlust

Detta är ett utkast till mitt livs första novell, en novell som jag tänkt skicka in till Tidningen Skrivas novelltävling på temat ”Attack”. Novellen blev dock cirka dubbelt så lång som tillåtet, och eftersom jag bara började skriva utan någon plan eller berättelse i huvudet blev det lite väl röven av det hela. Men för all del, håll till godo, suckers: s_ny_hjarta2_inre

INGEN STÖRRE FÖRLUST

Utmaningen kom lika oväntat som en snöflinga i juni.
Under några ljumna sensommarkvällar intill havsviken vid Kyrktorp hade småbarnsfamiljerna Johansson och Tomlin stiftat den där sortens ytliga men mysiga bekantskap som bara uppstår på en svensk camping. Den sociala bubbla som skapats när världen plötsligt tycktes börja vid den kioskminnande receptionen och sluta vid den halvt förfallna minigolfbanan hade under de gångna veckorna vaggat in Bengt Tomlin i en gemenskap. Det spelade ingen roll att andra farsor där uppenbarligen tjänade mer än han, det spelade ingen roll att andra farsor där hade lyxigare grillar än han och det spelade absolut ingen roll att några av de andra farsorna där kunde visa upp avsevärt mer vältrimmade överkroppar än han. Alla farsorna på campingen förenades nämligen i viljan att, för några få brunbrända veckor om året, få leva ett lite simplare liv. Alla farsorna på campingen var en.
Kanske var det just därför det hade bränt till lite extra i Bengts bröst när all den där tryggheten plötsligt försvunnit och ersatts av ett grundmurat obehag. Ett slags krypande skräck som nu höll på att sprida sig till resten av kroppen.
Han tänkte på vad Klas, den reslige men minst lika degige pappa Johansson, nyss hade sagt till honom i ett lätt triumferande tonläge:
– Vad korta dina armar är. Jag slår vad om att jag skulle kunna simma över till den där ön innan du hunnit halvvägs.
Nästa tanke som for igenom huvudet var att det var tur att Camilla gått tillbaka till husvagnen för att natta ungarna. Kommentaren som sådan hade väl varit rätt oskyldig, men den hade otvivelaktigt och oåterkalleligt rubbat Bengts inre cirklar. Klas självgoda min väckte något inom honom som han inte känt av sedan tonårstidens oroliga snoppmätande drabbat honom så hårt att det hållit honom vaken om nätterna. Det störde honom. Sedan han blivit vuxen hade han svurit sig fri från att låta andras komplex och inneboende önskningar om att bli sedda rycka ner honom i det där unkna träsket av osäkerhet. Ändå hade det nästan genast nått honom upp till hakan igen när Klas kastat handsken så där oförmodat.
Bengt passade på att värma ansiktet i solens sista strålar samtidigt som han kramade om den kalla sanden med tårna där han stod vid vattenbrynet. Fast det här handlade om simningen, hans simning, det var därför den uppstudsiga utmaningen fått honom så ur balans, intalade han sig. Den initiala osäkerheten han känt höll sakta men säkert på att glida över till ilska. Han kokade inte, inte än, men spisen var definitivt påslagen.
Vem trodde han egentligen att han pratade med? Visste Klas inte att Bengt varit en av sitt skoldistrikts mest framstående simmare för bara tjugo och några år sedan? Hade han inte nämnt just detta, mer än bara i förbifarten, när de stod och grillade chorizos utanför husvagnarna häromkvällen?
Jo, det hade han. Flera gånger, dessutom. Han var säker på det.
Hur kunde Klas då utmana honom så här direkt… så här självsäkert… så här förmätet?
Tystnaden som uppstått när Klas implicit hade ifrågasatt Bengts simkunnighet bröts först när den senare tänkt helt färdigt på saken. Detta tog inte mindre än en halv minut. Tankarna hade stormat omkring i huvudet på Bengt men nu ville orden bara ut. Han spände ögonen i Klas och harklade sig lite:
– Du skulle förlora så fort du dykt i plurret! Det är faktiskt ganska svårt att hålla andan när man har munnen full av skit.
Den hårda, kanske onödigt hårda, comebacken avgjorde saken.
För att vinnlägga sig om att ingenting skulle gå fel hastade Bengt tillbaka till husvagnen, letade så ljudlöst han kunde igenom det lilla förvaringsutrymmet ovanför de sovande tvillingarna och fann till slut sina Racer Stealth 2.0. Simglasögonen hade han köpt utifall att, bara några månader tidigare, och nu vägde den proffsiga utrustningen tryggt i handen på väg tillbaka till stranden. Det här skulle helt säkert göra Klas lite paff, tänkte Bengt. Det förmodade lilla övertaget fick honom att småle för sig själv när han flipfloppade fram under de väderbitna tallarna.
Där och då hade han känt något nytt i hjärtat.
En glöd kanske?
Någon minut senare stod de bägge barbapapporna redo att mäta sina krafter. Under den symboliska uppvärmningens flaxande med armarna började de komponera ett regelverk. Efter snabbt överläggande kom de överens om att inte minsta lilla tå fick bryta vattenytan innan de gemensamt hunnit räkna ner från tre, sedan skulle de vräka sina medelålderskroppar ner i det vid det här laget mer svala än svalkande vattnet.
Ett par hundra meter ut från stranden eller så skymtade en liten kobbe. Den som först planterade bägge fötterna på dess snåriga och alltigenom otrevliga ursäkt till strandkant skulle somna med självförtroendet intakt. Den andre skulle som minst behöva svälja sin stolthet och desperat försöka skämta bort det hela, säkert under hela nästa vecka, kanske även den därpå. Någonting sade Bengt att han aldrig skulle klara av en sådan förnedring. I så fall skulle han hellre väcka Camilla – sov hon också nu? – och tvillingarna tidigt imorgon bitti. Sedan skulle han väl få förklara att han hört talas om en annan camping, några mil bort, en som lät mycket finare.
– Är du redo?, frågade Klas.
Bengt rensade huvudet från tankar och gav honom en kort nick till svar.
– Okej, då kör vi.
Med blickarna noggrant fästa vid varandra påbörjade de nedräkningen:
– Tre, sade Klas.
– Två, sade Bengt.
– Ett, sade Klas.
– KÖÖÖR!!! skrek de båda två.
Det dröjde några millisekunder innan Bengts kropp uppfattade startsignalen. Sedan vräkte han sig ner i vattnet med en fart som vittnade om att hans föreställningsförmåga dittills inte riktigt hade rymt tankar på hur den 16-gradiga böljan skulle få hans pung att skrynkla ihop sig till en fingerborgs storlek. Han tog några ovana simtag, sedan ytterligare några, nu med större finess, sedan började han paddla på utav bara helvete. Crawlen satt fortfarande ungefär som den skulle.
Efter vad som känts som flera hundra meter tog det där som på något sätt alltid fick Bengt att vilja veta hur han presterade i förhållande till andra överhanden. Han började ta snabba bröstsimtag och ryckigt titta sig omkring de korta stunder hans huvud befann sig ovanför vattenytan. Han var knappt halvvägs ut till ön nu, så mycket kunde han avgöra. Men var befann sig Klas? Inte kunde han väl redan vara framme?
Från en bra bit bakom sig hörde Bengt ett märkligt ljud.
– Hj!
Om Klas försökte distrahera honom för att komma ikapp kunde han glömma det.
– Hj!
Där var det igen.
– HJ!
Vafan?
Vid nästa andning kunde Bengt inte längre hålla sig från att vrida huvudet precis så mycket åt höger att han kunde se sig om över axeln. När han fick syn på Klas förstod han med ens att något var fel.
– …lpfff…
Det bubblade i vattnet där Klas huvud nyss sjunkit nedåt. Det hela hade inte sett särskilt desperat ut; mer som någon som motvilligt doppat huvudet för att fullborda sin badritual.
När det dök upp igen kommunicerade det sitt budskap med större tydlighet:
– JÄÄÄLP!
Klas huvud försvann ner under ytan igen. Detta fick Bengt att instinktivt vända tillbaka.
De följande 40 meterna tillryggalade han med en fart som han inte visat upp sedan han med en hundradels marginal knipit guldmedaljen framför Kent Larsson inne i Oskarshamns simhall i maj -87. Det var ingen liten bedrift för en man i hans ålder.
Och det sista han tänkte innan det högg till i hjärtat var att han på sätt och vis hade vunnit.

JAKOB SVÄRD

Dokumentärt

Maidentrip.

Maidentrip.

Har ett litet projekt: jag ska se massor av dokumentärt den närmsta tiden, samt förhoppningsvis blogga lite om varje filmupplevelse.

Dessa filmer ska jag se:

Citizenfour (om journalisterna som breakade Edward Snowdens story).
Eleine Stritch: Shoot Me (om nämnda Eleine, cool gumma).
The Case Against 8 (om hur några personer lyckades upphäva proposition 8, d.v.s. homopar får inte gifta sig-lagen, i Kalifornien).
Jorodowsky’s Dune (om världens coolaste science-fiction-film som aldrig blev av d.v.s. den riktiga Dune-filmen).
Maidentrip (om 14-årig tjej som ensamseglar runt jorden).
Manakamana (stilla och fint om människor som besöker ett tempel i Nepal).
The Green Prince (om sonen till en av Hamas grundare, som blir spion för Israel).
The Overnighters (om fattiga människor i USA, samt en präst som försöker ta hand om dem).
The Salt of the Earth (om asballt naturfoto).
Finding Vivian Maier (om en loppisjunkie som råkar hitta hundratusentals oframkallade filmer från en barnflicka, som av en händelse bara råkar vara en oupptäckt mästarfotograf, samt jakten på hennes bakgrundshistoria.)
20 000 Days on Earth (om Nick Cave o.s.v.)
The Kill Team (om en soldat i Afghanistan som försöker påkalla uppmärksamhet kring krigsbrott som begås av de egna leden, men blir tystad).
Rich Hill (om tre fattiga pojkars liv i den amerikanska Mellanvästern, lite som en doku-Boyhood fast med riktiga inslag av tragik och jobbigt).

Sen skulle jag även gärna vilja se Evolution of a Criminal – där en man som avtjänat ett fängelsestraff för ett ganska hemskt brott han begått gör upp med sig själv. Men för att se den verkar det som att jag måste köpa en public screening-licens för typ 3-600 dollar, vilket känns LITE VÄL tycker jag! Om man vet hur man får tag på den i vanlig dvd-/bluray-utgåva får man gärna tipsa mig om detta!

Har du några förslag på flera filmer jag bara måste se under min dokumentära månad? Då får du gärna kommentera i kommentarsfältet. Tipsa helst om hyfsat nysläppta grejer, då jag ser ganska mycket dokumentärfilm som det är.