Mörkret under solen

8ba4881da74bc2766b3049ff4d91d5da2aa27072

(I den här texten rör jag vid ett par hyfsat specifika detaljer om novellspelet Actual Sunlight så om du hade planerat att spela det borde du skita i den här texten tills du har gjort det. Det tar lite drygt en timme och kostar just nu bara några tior på Steam.)

Actual Sunlight är verkligen inte ett måste att spela. Jag är inte ens säker på om jag tyckte om det. Trots en del intressanta idéer är det klumpigt berättat, fullt av överpratig prosa och i slutet faller hela skiten samman. Jag lämnas med uppfattningen att utvecklaren tror sig ha sagt något betydligt mer skarpsinnigt och känslomässigt kraftfullt än han faktiskt lyckas med.

Men även en besvikelse kan skaka om.

Jag har sett det jämföras med spel som Gone Home och Depression Quest, vilket jag tycker är helt fel.  Även om de spelen var delvis självbiografiska var deras syfte att tvinga spelaren att leva sig in i en situation som hen inte nödvändigtvis haft personlig erfarenhet av; att gå igenom ett sexuellt uppvaknande i en oförstående miljö, samt att leva med depression.

Actual Sunlight har inte samma pedagogiska ambitioner utan är något mer naket och oborstat. Att spela det känns som att ta del av Will O’Neills mer eller mindre oredigerade dagbokstankar. I mitt fall var det också som att stirra in i en spegel. För om Actual Sunlight lyckas med något är det som en perfekt illustration av hur det är att leva med ett intensivt självhat.

Känslan är mig väldigt bekant då jag har tillbringat långa perioder av mitt liv med den. Anledningarna har varit legio, om det så handlat om mitt utseende, min personlighet eller min smak. Mina ambitioner, mina misslyckanden, till och med mina framgångar har vid något tillfälle varit en anledning till skamkänslor. Att spela Actual Sunlight och ta del av huvudkaraktären Evans inre tumult var därför en rätt ovälkommen tillbakablick till en livstil som jag hoppas att jag har lyckats lämna bakom mig, förhoppningsvis för gott.

Det märks att O’Neill ämnat spelet just för oss som befinner sig i, eller en gång har befunnit sig i, samma situation som han själv. Mycket av spelet utspelar sig helt i Evans huvud och inga försök görs för att framställa honom som mer sympatisk eller hans självdestruktiva beteende som rationellt. Vi får se allting, varenda intern konflikt, de stridande rösterna i hans huvud och hur dessa manifesterar sig i hans beteende och interaktioner med andra. De som inte har suttit i Evans sits har all anledning att se honom som en odräglig, patetisk och självömkande figur. Och vi som har varit där vet precis hur rätt de har.

Utan att snygga till eller slipa till kanterna blir han en spegel för de som lever eller har levt med samma sorts aggressiva självhat. Att se det porträtteras i ett spel var en omvälvande och obehaglig upplevelse för mig. Lite som att lyssna på sin egen röst på band, eller se ett riktigt fult skolfoto. Att jag har tänkt alla de här bittra tankarna. Att det där var jag, som inte ens pallade att titta på mig själv i spegeln. Att det var jag som en gång slog sönder mina egna saker för att jag inte tyckte att jag förtjänade lyckan de gav mig. Att jag behandlade andra som skit.

Ju äldre jag blir och desto längre jag lyckas ta mig bort från mitt självhat, desto mer börjar jag också förstå vad det egentligen var.

Att hata sig själv är gravt narcissistiskt.

Hur kan det vara något annat när man spenderar varje vaken sekund med att stirra in i sig själv och plocka isär varje beståndsdel så att man verkligen ska förstå hur hemsk man är, ner till minsta molekyl? Om det så handlar om att bittert tycka synd om sig själv eller att för miljonte gången ligga vaken och älta misstag man gjort, på samma manér som andra räknar får.

Bää, kommer du ihåg gången du försökte säga något kul på jobbet men bara gjorde alla dina arbetskamrater obekväma?

Bää, tänk på när de skrattade åt dig på gymnastiken för att du inte orkade göra en enda armhävning, minns du det?

Bää, minns du när du var på dåligt humör och var skitotrevlig mot tjejen i kassan som alltid är så snäll mot dig?

Bää.

På så vis blir hela ens vardag en ekokammare där man projicerar sina brister på precis allt i sin omgivning eftersom det är allt som fyller ens medvetande. Man svarar sina egen svada med att sparka utåt. Visst, tänker man, allt det där stämmer ju, men jag är lika mycket ett offer för min omgivning som jag är för mig själv. Jag är usel, men världen omkring mig är precis lika jävlig. Ungefär här börjar man utveckla en ännu mer distanserande misantropi, där man gör sig övertygad om att ens självhat egentligen bara är ett uttryck för att man kommit underfund med en sanning som andra vägrar att acceptera; att vi alla är lika värdelösa.

Det är en destruktiv cocktail av bitterhet, självömkan och bottenlågt självförtroende. Man isolerar sig själv från andra eftersom man inte står ut med tanken på att utsätta sin omgivning för ens närhet. Man blir bitter, kort, osocial. Rentav otrevlig. Man avskärmar sig från kontakter men längtar mer och mer efter social närhet. Och det lämnar spår. Än idag vet jag knappt hur man samtalar med andra eftersom så mycket av min uppväxt gick ut på att undvika närkontakt med andra. Jag kan fortfarande knappt skicka ett mail eller ringa ett samtal utan att känna mig hundra procent säker på att mottagaren kommer tycka att jag är jobbig, störig och irriterande. Jag ber om ursäkt flera dussin gånger om dagen – ofta helt utan anledning. Min blotta närvaro kräver det, känns det som.

Men hur olidligt det än är att avsky sitt eget sällskap så är det också ett bekvämt tillstånd. Man lever nästan alltid hellre med en typ av smärta som man är bekant med än att riskera att utsätta sig för en helt främmande sort.

Jag har varit Evan och är det fortfarande ibland. Jag ber om ursäkt flera dussin gånger om dagen. Jag blir skakig om jag måste gå fram och prata med en främmande människa. Jag vill ibland ta en kniv och skära bort varje millimeter av överflödig hud på min kropp. Jag läser mina texter och tycker de suger. Jag tvivlar på folk som säger snälla saker till mig. Jag tror alltid på de som säger elaka saker.

Bäääää, minns du?

Så hur kommer man ur det? Jag tror inte att det finns något allmängiltigt svar, men jag tror att en viktig början är att lyfta blicken. Självhat och narcissism är två av varandra beroende symptom, så om man lyckas hålla sig undan sin egna mentala grotta blir det lättare att ta in ljuset från sin omgivning. Se sitt sammanhang. Se att man är en del av något större och att du kan göra en positiv skillnad för andra.

När jag var 14 började skriva ett slags dagbok. Jag tog fram en oanvänd glosbok och varje kväll skrev jag ner tre bra saker jag gjorde under dagen, samt en dålig. Simpelt nog, men det tvingade mig att uppmärksamma sakerna jag gjorde som var positiva, samtidigt som jag kunde bli medveten om negativa mönster i mitt beteende. Då och då gick jag tillbaka och läste gamla inlägg och påminde mig om att jag faktiskt kunde göra andra glada. Bara att tvinga mig själv att se mina positiva sidor utan att min hjärna filtrerade bort dem gjorde en viktig skillnad.

För det viktigaste som jag hoppas att jag kan förmedla om allt detta är att självhat är ljug. Det självhataren upplever är inte på riktigt. Det är ett tillstånd där sjukdomen i din hjärna sållar bort viss information för att du ska få en verklighetsuppfattning som inte existerar så att den onda cirkeln inte bryts. Självhatet måste ha ekot för att överleva och att öppna dörren för andra är det bästa sättet att stänga in det där ekot. Genom att tvinga dig själv att formulera tanken att du faktiskt kan ha en positiv inverkan på andra och dig själv kan du börja spräcka lögnen.

Ta hand om dig, lycka till och glöm inte att du – ja, du också, JA, till och med DU – förtjänar att må bra.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s